Ester från att höra, hvad som sades. Hon tänkte icke längre på att Ludvig var med, utan smög upp till en af templets pelare och blef stående der. — Dina förebråelser fattar jag icke, hörde hon Marianne säga: vill du, att jag med armarna i kors och tillslutna läppar skall tillåta min syster stanna och fortfarande vara en anledning till att du och Ester lefva skilda? Jag hade ej annat val, än att åtaga mig det uppdrag, din svärfader gaf mig, då han bad, att jag skulle uppfordra Nanny att fara från Lybo. Du och hon ha båda föraktat de uppmaningar, jag gjort er, och det är således ni, som beredde mig smärtan af att nödgas uppträda mot min syster. Två veckor ha sedan dess försyunnit -—— och Nanny är qvar. Huru mycken sorg har icke detta beredt mig! Tillåt att jag lemnar, hvad du nu sagt, obesvaradt, sade Erik och ritade konstiga figurer med käppen. Jag måste först göra dig en fråga: har du någonsin beundrat en menniska så, som om hon varit ett helgon? — Möjligt, att jag det gjort, hviskade Marianne. — Om du i åratal ansett henne för det fullkomligaste du känt, då kan du fatta, hvad man måste erfara, då man helt plötsligt upptäcker, att hon icke är denna felfria, höga, rena, dyrkansvärda varelse, man