framtiden, han skall evigt älska och jag evigt hata henne. — Ester, vagnen är framme, hördes Eriks röst från det yttre rummet. Nanny lyckades efter några ögonblick att så mycket lugna Ester, att hon efter två förnyade påminnelser satte på sig kappan och steg upp i vagnen. Med en blick af smärta såg Nanny efter den bortilande vagnen och hviskade till sig sjelf: —Hvilka starka passioner rymdes icke 1 detta åkdon. Der fanns två förälskade och på hvarandra svartsjuka qvinnor, en man i kamp mot sina känslor, och så Ludvig, som står undet inflytande af en gryende, ännu icke medveten kärlek, som gör honom till slaf under den qvinnas nycker, som icke bekymrar sig om honom mera än man bekymrar sig om ett verktyg. Nannys tankar aforötos af ljudet från en vagn, som med hastighet närmade sig. — Är det något som blifvit glömdt, efter de vända? tänkte Nanny. Hon kunde ännu icke urskilja formen på det åkdon, som nalkades, löfverket från träden skymde bort vägen. Hon dröjde likväl qvar på trappan. En droska svängde upp på gården och stannade vid stora byggningen. Öfver Nannys ansigte drog en varm rosensky och ett uttryck af lycka och glädje