Dagens Nyheter – 8 oktober 1869, sida 1

trodde henne vara, utan endast en fager och alldaglig qvinna. — Jag förstår, hvad du måste erfara, medgaf Marianne. Har du ställt Nanny så högt och nu sett dig besviken, så beklagar jag dig. Erik såg på Marianne. — Icke Nanny var det jag så beundrade, att jag för att skydda henne för en annan kärlek uppoffrade min egen lycka. Nej, Marianne, det var min faders hustru, jag skänkte en beundran, fri från all kärlekens egoism, sådan man hyser den för ett högre väsende. Erik reste sig, tilläggande med kraft: — Ja, Marianne, när du kom hit, var du ännu det ädlaste och bästa, jag tänkt mig såsom qvinna, och du hade intill min död troligen förblifvit det, om ej ditt begär att förringa Nanny först gjort ett pinsamt intryck på mig, som kom mig att tvifla på ditt hjerta. Ditt uppträdande, då du genom att skymfa din syster sökte få henne bort härifrån, visade mig, att du icke var den Marianne, jag och vi alla ansett dig vara. Marianne, man kan vara svag, när hjertat talar, men man får aldrig vara otacksam, aldrig i stånd att med berådt mod trampa under fötterna sanning och rättskänsla, och detta sednare har du gjort. Det fordrades blott detta enda drag för att öppna mina ögon och visa mig min älskade faders enka, sådan hon verkligen var. Och