Dagens Nyheter – 8 oktober 1869, sida 1

Esters svartsjuka och dåliga lynne gaf fart åt pratet, och man gjorde hvarandra uppmärksamma på, huru hon med blickarne följde mannen, som icke alls sysselsatte sig med henne. Ödet ville, att allt den dagen skulle foga sig så, att förtalet fick sken af sannolikhet. Erik var icke sådan mot sin unga fru, som han den sednare tiden brukat vara, och detta kom hufvudsakligen deraf, att Ester gifvit ovänliga svar och vändt honom ryggen, hvarje gång, han kom till henne. Ester föreföll sig sjelf, som om afgrundens alla qval blifvit lössläppta inom hennes bröst. Hon skulle icke härda ut med att lefva, sedan hon visste, att mannen älskade Marianne. Med afundsjuka blickar följde hon honom, och det tycktes hemne, som han ständigt återkom till Marianne, om han än aflägsnade sig från henne. Timmarne från middagen till dess balen började tillbragte sällskapet med att prata och promenera. Ester hade anammat Ludvigs arm, och då de voro komna för sig sjelfva, sade hon: — Du, som är den egentliga orsaken till hela ortens påstående, att min man älskar Nanny, du lärer få svårt att försvara dig,