ögonen riktade på Marianne, som tydligen var besvärad af denna blick. Esters blick hängde fast vid Nannys ansigte. Hon kunde knappast tvifla längre, men hon kunde lika litet fördraga att Nanny, som hon blottställt för så mycket, jagades bort ur hennes hem af denna Marianne, som hon nära nog afskydde. Hon såg på Erik, som med sina blickar tycktes vilja sluka Marianne. — Ha alla här samtliga uppdragit åt dig, Marianne, att säga mig detta? frågade Nanny helt lugnt. — Brukspatron Roman har gifvit mig detta smärtsamma uppdrag i egenskap af Eriks styfmor och din syster. Såsom äldre än du, anser jag mig äfven berättigad att göra det, sedan jag i dag sjelf sett dig på en hemlig promenad med Erik. Nanny, jag besvär dig, res, res redan i morgon. — Nanny får och skall icke resa, utropade Ester med blossande kinder och blixtrande ögon. Allt hvad man sagt om Nanny är falskt, jag vet det, äfven om man gåfve mig tusende bevis på motsatsen. Min far och äfven min mans styfmor må derför erinra sig, att ur mitt hus förvisar man icke min bästa vän. Jag är fru här, och jag vet attjag har rätt att opponera mig mot att någon förolämpar den jag hyser aktning för. — Ester har uttalat äfven min åsigt,