— Håll, pappa! utropade Ester, huru vågar du så tala till henne, som jag varit nära att mörda. Huru kan du anklaga henne, som är den... — Farligaste qvinna, jag känner, afbröt Roman oförsynt. Du blandar dig för resten icke i hvad jag talar med Nanny, utan du svarar mig: är dränkningshistorien sann eller falsk? — Den är sann, sade Ester och såg fadern rätt in i ögonen. Roman betraktade Ester med ett uttryck af smärta och mumlade: — Du har kunnat göra mig detta, du, mitt barn, och hon, hon har varit den, som ledt dig in på förvillelsens bana. Vid denna klagan af en man, som så sällan lät känslorna föra ordet, störtade Ester till hans fötter. Nanny var mycket upprörd, då hon sade: — Farbror, Ester skall säga er allt. Hon har varit olycklig och ni skall få lätt att förlåta, emedan ni ej är utan delaktighet i hennes olycka. Nanny gick mot dörren. — Går du utan att rättfärdiga dig sjelf? utropade Roman och sträckte ut handen. -Det gifves beskyllningar, så orimliga, at man icke behöfver rättfärdiga sig. Till dyhka räknar jag den, farbror gjort mig. Nanny lade handen på låset. — Dröj, bjöd Roman, till hvem har detta