Han åt ofta middag i deras hus och begagnade sig af faderns något äregiriga karakter för att förmå honom att omfatta en plan, som han uppgjort. Jean Kinck tänkte köpa en fabrik i Elsass. Hans hustru hade rest dit för att se på stället, och efter sin hemkomst yttrade hon att hon högst ogerna ville flytta till Elsass. Hela familjen var vid detta tillfälle närvarande; äfven Tropmann hade infannit sig på besök. Liksom hade har plötsligen fått en id, yttrade khan, att köpet af denna fabrik var onödigt och började beskrifva huru Kinck i alla fall kunde få sin företagsamhetsanda tillfredsställd. Den gamle Tropmann hade nemligen gjort flera vigtiga uppfinviogar, hvaribland ett slags kulspruta, med hvilken kunde skjutas 100 skott i minuten. Han sjelf hade icke nog pengar till att kanna draga vinst af dessa uppfinningar; men en person med rörelsekapital skulle lätt derpå förtjena en enorm förmögenhet. Överallt, i Londor, i Paris, i Newyork skulle man få en strykande afsättning; och så fortfor han att locka Jean Kinck, talande om att han kunde bli en stenrik man, berömd, dekorerad 0. 3. v. — om han blott hade rörelsekapital. Det behöfdes visserligen 60 å 80 tusen frank; men — täck också hvad han skulle förtjenal Fru Kinck frestades af utsigten att få flytta till Paris, der hennes barn kunde bli väl uppfostrade. Tropmana kom hvar dag tillbaka till samma historia, och han förstod att tala så vackert för saken att Jean Kinck, dertill uppmanad at sin hustru och äldste son, till sist gaf efter. oo— Ge mig då fullmakt, lärer Tropmann ha sagt, så skall jag ställa allt i ordning. Vi realisera hela er egendom, och så köper ni en fabrik, som jag känner till, i närheten af Pantin. Niiärlycklig, ni blir nu en mäkta rik man. Det bestämdes att fru K. skulle skicka sin man 5,500 frank till Guebwiller, så snart hon hunnit taga ut dem der de för tillfället voro insatta; ty Jean Kinck och Tropmann måste genast resa till Elsass för att vidtaga nödiga förberedelser till affären. Tropmann och Kinck reste alltså till Elsass genom Belgien; på en station — antagligan Bollwiller — i närheten af Gucebwiller stego de af. Här förlorar man Jean Kincks spår. Här måste han ha blifvit mördad af Tropmann. Denne visar sig nu i Guebwiller. Han utgifver sig för att vara Jean Kinck och vill ha pengarne; men det misslyckas. Emellertid tappar ban icke modet. Han skrifver till Gustave att fadern är så angelägen om att snart få börja sin nya verksamhet, att han redan afrest till Paris, och att bar (Gustave) derför måste komma till Guebwiller för att lyfta penningarne samt sedan uppsöka fadern och honom på jernvägshotellet i Paris. Gustave, hvilken, liksom den öfriga familjen, blindt tror på Tropmann, reser till Guebwiller; men icke heller åt honom utlemnas pengarne. Han far då till Paris, träffar Tropman på jernvägshotellet, och denne, som beklagar att han ej har penningarne med sig, erbjuder sig derefter att visa honom fabriken hvarest fadern väntar. De begifva sig tillsammans till Pantin, och på den öde slätten stöter Tropmann sin knif i Gustaves. strupe samt begrafver liket. Far och son ligga redan i jorden; men ännu återstår för vilddjuret att aflifva den öfriga familjen. Han skrifver till fra Kinck och anmodar henne i hennes mans namn att konma till Paris med alla barnen. Jean Kinck, säger han, kan icke skrifva sjelf, emedan han skadat sig i högra armen på fabriken, fom redan är i full gång. Söndagsaftonen böra de komma; Tropmann skall då vänta dem vid banstationen och föra dem till fabriken. Fra Kiack bereder sig till resan, och hon kommer två timmar tidigare, än aftaldt var, till jernvägshotellet i Paris. Hon spatserar en stund med barnen och träffar vid den bestämda tiden Tropmann vid bangårder. De resa nu tillsammans till Pantin uti en vagn, och sedan de åkt ett stycke, tillsäger T., som sitter bredvid kusken, denne attstanna, hvaretter familjen stiger ur åkdonet. Tvärsöfver slätten måste de gå för att komma till fabriken, der fadren och Gastave äro. Fru Kinck fiarer vägen mörk och ohygglig; men Tropmann har anmodat två af fabrikens arbetare att följa med, så att man icke behöfver vara rädd. Fru Kinck sveper in lilla Marie, som fryser, i sin regnkappa, och led:agad af de tre männen, går hon mot den öppaa graf, der slagtandet om ett par minu