Dagens Nyheter – 6 oktober 1869, sida 1

förklarade Erik. Jag skall aldrig tillåta, att man förfördelar Nanny, till hvilken hela vår familj står i förbindelse, du, Marianne, icke minst. — Är då meningen att jag skall resa? frågade Marianne. Jag skall göra det, eftersom jag icke kan låna mig till den usla rolen att spela blind, då jag ser klart. — Och jag tager min dotter med mig härifrån, om Nanny Malmberg stannar qvar, inföll Roman. — Men jag följer dig icke! utropade Ester och ställde sig vid mannens sida. Jag vet, att Erik icke älskar mig, men jag vet äfven, att han bar mycket att förlåta, och att jag aldrig, utan att han befaller det, skall skiljas från honom. Erik såg på sin unga,i detta ögonblick sköna hustru. Han var rörd. Nanny log sorgset. — God natt, Ester, du har ett hjerta af guld, och Gud skall göra dig lycklig, sade hon och gick ur rummet. Marianne vände sig nu till Erik och förebrådde honom att icka förr ha lysspat till hennes erinringar, innan man bragt det till den punkt, dit det nu kommit. Hon grät, grät öfver Nanny, öfver Erik, öfver sig sjelf, som måst tilltala sin syster så, som hon gjort. Ludvig och Roman bestormade henne med böner att hon skulle lugna sig. Ester gick ur rummet, och Erik förblef kall och tyst.