Dagens Nyheter – 5 oktober 1869, sida 2

ning. Hon märkte att Ludvig och Marianne konspirerade mot henne, att Erik var tyst och afhöll sig från beröringen med fruntimren så mycket han kunde. Roman kom ofta till Lybo, men var icke mera så vänlig som förr. Det undgick icke heller Nanny, att alla i huset betraktäde henne med misstänksamma blickar. En afton, då hon kom in till Ester, fann hön den unga frun liggande med ansigtet gömdt i soffdynorna, gråtande häftigt. — Hvad är det, som upprör min lilla Ester? frågade Nanny och klappade henne. Ester såg upp, slog armarne om Nanny och utropade häftigt: — De skola aldrig lyckas ingifva mig misstroende till dig, nej, åldrig! Jag vet bättre än hela verlden huru god och rätttänkande du är, huru ädel och högsint. Att göra Ester någon fråga föll Nanny icke in; hon sade endast: — Du får aldrig skäl att misstro mig. Jag är din vän och vill ditt Väl, detta inser du, om än andra skulle vilja se mina handlingar i en annan dager. Ester lutade sitt hufvud mot vännens bröst och kände sig åter lugn. Hon sade icke Hvad Ludvig sagt, icke heller Hvad Marianne häntydt på, men hon tänkte, att det på jörden icke fanns någon, som blifvit Så orättvist bedömd som hennes älskade Nanny. Hvad hon i sitt hjerta