Dagens Nyheter – 1 oktober 1869, sida 2

på Mariannes tjusningsförmåga. En häftig oro och en bestämd misstanka att Marianne var den som egde Eriks hjerta kommo öfver henne. Hon insåg tydligt att Marianne var farlig. — Hon är mera än skön, hon är hänförande, tänkte Ester helt modlös. Der Marianne finnes, der finnes icke någon annan. Hon är alla öfverlägsen. Om jag vore som hon, skulie Erik älska mig, men nu, nu måste jag vid jemförelsen med henne förefalla så obetydlig, att Erik icke ens skall fästa någon uppmärksamhet vid mig. Huru artig var han icke mot henne, och Ludvig med. Aldrig hafva de visat mig en sådan uppmärksamhet, och pappa seden, han såg och hörde blott Marianne. Jag är mycket olycklig, jag, som skulle vara så tacksam, om Erik nu gaf mig litet ömhet. :Aldrig lär jag mig att hålla af henne; nej, jag hyser afund och ovilja mot henne, och ändå kunde jag ej låta bli att erkänna hennes älskvärdhet. .O, Nanny, hvarför ar uu icke här för att uppehålla milt mod. Ester satte sig för att skrifva till Narny. Hon var trött, men saknade ligväl lust acc gå till hvila, innan hon lättat sitt hjerta för väninnan, den genom hennes förvållande så djupt misskända: Medan Ester skref, promenerade Marianne af uch an på golfvet i sitt sofrum. Hon såg visst icke orolig ut, icke heller sorgsen;