Dagens Nyheter – 30 september 1869, sida 2

— Jag kan ej resa, utan att säga Andreas farväl, men jag kan nu göra det, utan att uppröras af hans åsyn eller känna smärtan af att skiljas. O, min Gud, hvad allt i lifvet synes mig förändradt! Jag kan icke mera fatta, huru fantasien kunnat ha sådan makt öfver mig. Hon öppnade dörren och trädde ut i det stora luftiga rummet. Andreas stod vid ett af fönsterna och vände sig inåt rummet vid ljudet af Esters steg. Hon räckte honom handen, sägande: — Jag ville säga dig farväl, nu då jag lemnar Marstrand. — Reser du? utropade Andreas helt gladt. — Ja, jag reser, svarade Ester, men innan vi skiljas, ber jag dig, Andreas, att du förlåter mig. — För hvad? Andreas såg på henne med en min af förvåning. Tårarna runno utan återhåll utför Esters kinder. — Säg, att du icke är ond, och jag reser med lättare hjerta. Andreas tog hennes hand. — På dig, Ester, kan jag aldrig vredgas och jag eger ju icke skäl dertill. O, må du blott blifva hälften så lycklig jag önskar! — Tack Andreas, för hvad du nu uttalat. Bed Nanny säga dig hvad jag förbrutit, och förgät att jag en gång glömde hvad som var min pligt.