Dagens Nyheter – 30 september 1869, sida 2

— Ester, inföll Andreas, du må ha gjort hvad som helst, så är alltid min skuld till dig den största. Förlåt du mig, att jag en tid oskärade ditt hjerta med ord, som en hederlig man icke talar till en gift qvinna, och var förvissad, att du nu i mig har en pålitlig vän och bror. Han kysste vördnadsfullt hennes hand. En timma derefter var Ester ombord på ångbåten. Stödd på Eriks arm, försökte Marianne att gå på den icke vrickade foten. Det gick betydligt bättre än Erik vågat hoppas. Man företog derför en vandring ända ned till bryggan vid elfvens strand. Här skulle hon hvila. Erik ordnade det så beqvämt som möjligt för den sköna styfmodern. Högsommaren stod i sin fulla fägring, det var en utmärkt herrlig afton, som efterträdt den qväfvande heta dagen. —-Min bäste Erik, du skämmer bort mig, förklarade Marianne, då Erik ställde en pall under hennes fötter. Jaså, tillade hon, fortsättande ett för ögonblicket afbrutet samtal, du anser Nanny vara misskänd af alla. I hvad fall? Jag för min del håller för mycket af henne för att opartiskt döma här vid lag, och till mig kommer man icke och talar om hennes fel. Hvad beskyller man Nanny egentligen för?