Dagens Nyheter – 30 september 1869, sida 1

— Att vara ränkfoll. Säkert, Marianne, har äfven till dina öron denna beskyllning framträngt? Erik lutade sig mot den trädgårdsstol, hvarpå Marianne satt. — Om man vågit säga något dylikt om min syster, har jag redan glömt det. Jag fritager henne fullkomligt från detta fel. Hon har alltid varit klok och skarpsynt, det är sannt, men detta är väl ej detsamma som att vara intrigant. Om man förblandar dessa esenvskaper, så är det ett fel hos den, som gör det. Marianne pekade på en trätlgårdsstol och tillade: — Sätt dig, Erik! Jag önskar att med dig anställa ett litet förhör. Något motvilligt tog Erik plats på stolen. Han var icke böjd för förhöret, men han vägrade aldrig att lyda styfmodrens befallningar. — Det är många år förflutna, sedan du och jag sutto på den här platsen, och det är minnet af den sista gång vi befunno oss här, som förmått mig attnu tala oförstäldt med dig. Erik gömde pannan i hamäen. oo — Marianne, jag bönfaller, framkalla icke det förflutna, sade hav. — Jag måste, aforöt Marianne glädtigt och för all del, Erik, icke något tragiskt utseende. Det förluina är något, Som icke mera hörer oss till. Vi kunna tala derom såsom om för oss alldeles likgiltiga saker. Det är