Dagens Nyheter – 29 september 1869, sida 1

Ester liknade en bildstod af förtviflan. och ånger. Hon hade icke tårar för sin sorg, icke ord för sin klagan, utan hon var stum och förkrossad. Hvem tänkte nu på henne? Icke Andreas åtminstone; för honom fanns blott Nanny, som jemte honom varit nära att omkomma och det för Esters skull. I flera dagar låg Nanny illa sjuk och hon hade en sådan svårighet att andas, att man hvarje ögonblick fruktade att hon skulle qväfvas. . . Ester satt dagen i ända vid hennes bädd, med förskräckelse följande symptomerna, fruktande, att hennes käraste vän skulle gå bort, och det genom hennes förvållande. Hvilka stunder af sjelfanklagelse, af ånger och medvetande att ha missförstått sin kallelse genomlefde icke den unga, olyckliga qvinnan! Huru blygdes icke Ester öfver det förflutna, huru föraktlig famn hon icke sin oförsonlighet mot mannen, och huru brottslig ansåg hon icke sig sjelf vara! Om Nanny återvände till lifvet, skulle Ester anstränga sig för att godtgöra hvad hon brutit? Ja, hon skulle bli en god, en öfverseende och kärleksfull hustru och tåligt bära pröfningen: att veta mannen älska denna fruktade Marianne, blott hon dermed kunde köpa sig Guds och Nannys förlåtelse. :Nannys tillstånd förbättrades slutligen och Ester fick ändtligen gråta ut sin gmärta och sin glädje vid vännens bröst. Hon tackade DE GIFTA, BERÄTTELSE af ZAMOR, 33.