Dagens Nyheter – 28 september 1869, sida 2

—— 401 då dessa bemödanden blefvo fruktlösa, plågades hon af en oro, som dref henne att jaga efter nöjen. Vid Marstrand funnos flera af Eriks bekanta, som voro särdeles intagna i honom. Med dessa förde Andreas sin kusin samman. Ester fick höra ett varmt lofordande af sin mans karakter, och det var med en blandning af plåza och nöje hon lyssnade till dessa loford, dem främlingar uttalade. Att han var den vackraste karl, hon träffat, det erkände hon i sitt hjerta. Att han kunde vara älskvärd, medgaf hon äfven, men hvad hon aldrig i sitt inre kunde medgifva, var att han hade en ädel karakter; men det låg en smärtsam njutning i att höra andra antaga det. Om Andreas talades icke så särdeles berömmande. Han var ej damernas favorit. De kallade honom allmänt grobianen och beklagade Ester, som hade en så föga älskvärd kusin. Andreas hoppades att allt detta slutligen skulle verka till förmån för Erik: men han var ännu för oerfaren för att rätt kunna använda de läkemedel, som fordrades för det onda, hvaraf Esterled. Det kräfde större menniskokännedom. Esters kärlek till mannen väcktes åter till lif, men utan att tron på honom återkom. Ju oupphörligare tankarne återfördes på honom, ju häftigare upplågade harmen