Dagens Nyheter – 28 september 1869, sida 1

Äntligen hade man kommit Andreas till hjelp; han och Nanny uppdrogos ur vattnet. Den sednare var sanslös. Ester kastade sig gråtande öfver henne och utropade i förtviflan: — Det är jag som dödat henne, jag som vållat detta! O, min Gud, hvarför fick jag ej stanna i den graf jag sökte! Man gjorde alla möjliga försök att återkalla Nanny till lifvet. Andreas sjelf, som knappast förmådde anrdas efter de svåra ansträngningarna, riktade hela sin uppmärksamhet på henne, och då icke något annat medel hjelpte, öppnade han ådern. Hon andades nu, och det till glädje för alla dem, som deltagit i utfärder. Nanny bars, sedan man landat vid bryggan, upp i sin boning. Hon hade fått blodet åt hufvudet och yrade hela den derpå följande natten. Andreas och Ester vakade, och det med lika stor ångest. De hade om morgonen, då hon vaknade upp ur en kort slummer, den glädjen att finna henne fullkomligt redig, ehuru ganska svag och besvärad af en svår tryckning åt bröstet. Hon, som af naturen icke hade starkt bröst, hade icke tålt vid rädslan och öfveransträngningen, utan insjuknade ganska allvarsamt. Med en oro, som föll en hvar i ögonen, vårdade Andreas henne, men han vågade icke lita ensamt på sig, utan tillkallade en äldre läkare.