--Itanny, Nanny! hun skall jag någonsin kunna försona det omla, jag gjort dig! — Aldrig, Det gifves naturer, så lyckligt utrustade till kropp och själ, att ingenting oroar eller stör dem, och till dessa hörde Marianne. Hon sof lika lugat den natten som alla andra nätter, och likväl hade hon gått till hvila med dåligt lynne. Att länge beherrskas af obehagliga känslor hörde icke till Mariannes svagheter; en af hennes älskvärdaste egenskaper var just, att hon kastade bort det ledsamma och ständigt var vid godt och gladt lynne. Hon steg upp tidigt den följande morgonen och lät genast efterhöra, om brukspatron rest. --Icko än, blef svaret; hästarna äro likväl förspända och vänta. Skyndsamt iklädde Marianne sig en enkel morgondrägt och gick ned i trädgården. Erik hade ännu icke rest. Hon tog vägen genom parken och gick genom den, så att hon kom fram vid östra sidan deraf nedanför bruket, der landsvägen strök förbi. Tvärs öfver denna gick hon och så ned till stranden af elfven, som framflöt vid sidan af vägen. Här satte Marianne sig på en sten och lyssnade, med ett skalkaktigt uttryck i blicken, på hvarje buller