det ser jag på er min, och ni finner min fot i ganska stort bebaf hvila, icke sannt? — Fullkomligt; ja fruktar endast, att er fot icke blir ett g mäktigt hinder att afhålla Erik från a resa, invände doktorn. — Jag åter tro: — otsatsen. Ni känner, huru snälla mina swyfbarn alltid varit mot mig, och jag är öfvertygad, att Erik nu icke skall fara bort och lemna mig åtledsnaden, utan i ställt genast sända bud efter Ester. Kommer hon ensam hit, skall det icke bli svårt för mig att få förhållandet mellan makarna innerligare än det nu lärer vara. -Jag är säker att det skall lyckas er, blott icke Nanny följer med. Hennes härvaro har i alla tider varit olycksbringande. Annu en stund samtalade doktorn och Marianne; den vrickade foten omlindades och doktorn förklarade, att Marianne minst ett par veckor måste hålla sig stilla och att man under tiden skulle förströ henne. Brukspatronessans närvaro var ganska nödvändig, emedan patienten eljest komme att leds till döds, så menade doktorn. Eriks resa inställdes. Han skref till Ester och bad henne genast lemna Marstrand och komma hem till Marianne, som befann sig på Lybo och var sjuk. Förvaltaren -och hästar skulle på bestämd dag vara henne till mötes i G..å När brefvet var afsändt,; gick Erik upp