Dagens Nyheter – 27 september 1869, sida 1

drömma mig tillbaka till de tider, då detta var en af mina favoritplatser, der du brukade hemta mig, då jag glömde mig qvar här. Ovan att gå bland stenar och moras, snafvade jag och föll, och så blef jag sittande. Att komma till vagnen blir det svåraste. . Utan att säga ett ord tog Erik henne på sina armar och bar henne till vagnen, der han nedsatte den alldeles icke lätta bördan. — Vänd och kör hem! befallde han. Det gick i sporrsträck. Marianne bars upp i sina rum, och Erik sjelf for efter doktorn, som bodde en half mil derifrån. Läkaren inträdde till Marianne, som låg på soffan i det yttre rummet. Hon afskedade sin kammarjungfru, bad doktorn vara god och tillsluta dörrarne och räckte honom handen, sägande: — Ni var, käre doktor, min bäste vän i fordna dagar, och jag räknar på att ni fortfarande är det. — Intill min död, förklarade den icke unge läkaren med värma. — Nåväl, jag har icke skadat min fot, men jag måste föregifva det,för attfå Erik att uppskjuta resan till Marstrand, der hans hustru och Nanny äro. Ni var invigd i de fordna ledsamheterna och ni förstår skälet, hvarför jag motarbetar denna resa. Min önskan är, att Ester efterskickas, men att Erik stannar här. Ni gillar säkert detta,