Dagens Nyheter – 27 september 1869, sida 1

— Nu, min kära Nanny, skola vi se till, om ej Marianne en gåag i sitt lif kan öfverlista dig. Du har alltid gjort mig segern stridig, då jag önskade komma till den, men denna gång bör det likväl icke lyckas dig, efter jag har fördelen af att vara på platsen och du aflägsnad derifrån. Bullret af en vagn hördes. När åkdonet var så nära, att Mariamne öfvertygat sig om att det var Erik, började hon ropa och vinka med näsduken. Kusken höll still och vände sig inåt vaguen. Han sade några ord till husbonden, som, då han fick se Marianne, sprang ur vagnen och snart stod vid hennes sida. — Marianne ute och går så tidigt! utbrast han. Är det något du befaller? Han stod med blottadt hufvud framför henne. — Ack, min vän, du måste föra mig hem, jag har vrickat min fot, sade Marianne och sökte förgäfves resa sig, men spelade så väl sin rol, att det verkligen såg ut, som. om hon haft mycket svårt att stödja på foten och derför åter nödgades sätta sig. — Huru i Guds namn har det gått till? frågade Erik förskräckt och slog armen om hennes lif. Du har gjort dig mycket illa, märker jag. Marianne medgaf detta med ett svagt leende. . — Det är ett straff, för det jag begaf mig hit, för att under morgonens stillhet