Dagens Nyheter – 27 september 1869, sida 1

gullgula hår, befriadt från alla band, böljade kring hufvud, hals och skuldror. Hon liknade en af Greklands gudinnor, draperad som hon var i en vidlyftig kasimirsrock. Man skulle utan att tröttna kunnat betrakta henne timma eftar timma, och Erik blef också stående orörlig till dess Mariannes blickar slutligen föllo på honom. Hon rätade upp sig och smålog. — Du finner, bäste Erik, att jag är mina gamla vanor trogen, att röka och drömma efter qvillsvarden. --Att du är dina vanor trogen utgör en lycka för mig. Jag hade eljest måst resa utan att få förklara orsaken, hvarför jag aflägsnar mig dagen efter din ankomst hit. --Skola vi börja med förklaringar, som aldrig kunna blifva några förklaringar? utropade Marianne skrattande. Nej, Erik, jag ber dig, lemna dem tillsvidare. Du ämnar resa. Marianne räckte ut handen och Prik fattade den. Men det är ännu icke afsjordt, om jag tillåter dig det. --I så fall måste jag vara ohörsam, sade Erik. --Ohörsam mot mig? Hon såg på honom. --Jag reser för att hemta min hustru, sade a --Eller rättare för att träffa Nanny, inföll Marianne. SRny ER --Marianne, hvilken beskyllning! Du DE GIFTA, BERÄTTELSE al ZAMOR, LIN