Dagens Nyheter – 25 september 1869, sida 2

a Marianne var ännu tankfull, då hon steg in i matsalen, men ansigtet återtog sitt vanliga glädtiga och sorglösa uttryck, då hon helsade på Erik och ingeniören. Middagen var liflig. Marianne skämtade och pratade. Qvick och glad, förstod hon att göra en måltid munter. Hon åt och drack med god matlust, och det såg ut som om hon ätit gerna, men detta missklädde henne alldeles icke. Hon var så vacker, att hon utgjorde en prydnad, som åt måltiden gaf en förädlad prägel. Erik kunde lika litet som de andra undandraga sig hennes inflytande, och om han icke var så uppsluppen som Ludvig och ingeniören, så voro likväl alla obehagliga tankar trängda åt sidan för stundens glädje. När Erik förde Marianne in i salongen, fann hon der två af sina förtroligaste vänner sedan den tid, då hon var fru på Lybo. De bodde i staden X. och hade af Erik blifvit hämtade, för att bereda henne en angenäm öfverraskning. Något senare på aftonen kommo Roman, gubben Gunnar och två af gamle Malmbergs intimare vänner, alla personer, på hviika Marianne satte värde. Första dagen, hon tillbragte på Lybo, var sålunda en liten utvald societt samlad för att egna henne sin hyllning och visa sin glädje öfver hennes återkomst. Altonen var, enligt Ludvigs påstående,