Dagens Nyheter – 25 september 1869, sida 2

— 234 — — Du har min erkänsla för denna fina uppmärksamhet; jag skall med glädje återtaga min forna boning. Hon och Ludvig lemnade rummet. Erik kastade sig ned på en stol och mumlade med handen tryckt öfver pannan: — Jag skall resa; jag hvarken får eller bör stanna; min pligt, min heder bjuder mig att icke göra det. Han sammanknöt handen och tillade med en ton af förtviflan: Det är mera än mitt lif jag offrat. O, Marianne, Marianne, du anar icke hvad jag lidit för dig och honom! Marianne anade verkligen icke att Erik var så upprörd. Stödd på Ludvigs arm, gick hon genom korridoren, utan att bekymra sig om, att något annat än skämt och glädje fanns til) i verlden. Skämtande och pratande, uppnådde hon dörren till sina rum, der fru Grönqvist med en stor nyckelknippa i handen väntade sin forna, så mycket älskade matmor. — God dag, kära, snälla fru Grönqvist, sade Marianne, här är jag nu, och ni ämnar gifva mig mina gamla rum, hör jag. Tack för flydda tider, tillade Marianne med ett allvarligare leende, klappade den gamla qvinnan på skuldran och såg så innerligt god ut, att fru Grönqvist fick ögonen fulla pf tårar. — Det är allt något annat att se salig