Dagens Nyheter – 25 september 1869, sida 1

och tillade, i det hon pekade på hans svarta frack: jag tror barnet klädt om sig. — Det var ju alltid så Mariaonnes önskan, att vi till middagarne skulle vara pyntade, eller tror du, att vi glömt någon enda önskan, uttalad af dig? — Jag ser, att du minnes dem, svarade Marianne, och detta gör mig innerligt glad. Ludvig kysste hennes hand. — Först om en halftimma blir middagen färdig, återtog han, och om Marianne icke är färdig att under denna väntan dö af hunger, skulle jag vilja bedja om att få använda dessa trettio minuter för att sqvallra på Erik. — Du vet af gammalt, att jag är svag för litet oskyldigt sqaller, och jag glömmer gerna min hunger för att lyssna derpå, förklarade Marianne muntert. Nå, hvad har den stackars Erik gjort, som är så svårt, att du genast efter min ankomst skall beklaga dig öfver honom? — Han har för afsigt att resa härifrån i morgon, sade Ludvig med mycket eftertryck. Marianne tog cigaretten ur mun och kastade den ut genom fönstret. — Det är icke möjligt att Erik reser, då jag kommit hit efter flera års frånvaro! utropade hon. — Han håller på att ordna allt till sin afresa, upplyste Ludvig.