Teater. En fattig ung mans äfventyr, skådespel i 5 akter af Octave Feuillet. En ung man bör alltid intressera, och är han fattig, så bidrager detta ofta att han vinner äcnu större sympatier. Har han till på köpet äfventyr, så intresserar han hela verlden, och om han dertill är markis, ja då är han så intressant, att han kan med fördel visas både i en roman och på teatern. Octave Feuillet har insett ofvanstående sanningar, och derför gjorde han ett skådespel af sin lyckade roman dun jeune homme pauvre. Och om än pjesen blef mindre fängslande än romanen, så egde den dock egenskaper npog, att göra den till ett favoritstycke för den fran:ka publiken. Stycket öfversattes på svenska af F. N. Berg, och den omtyckta musikern ÅA. Randel skref musiken till melodramerna, hvarefter pjesen gafs å stora operans scen för första gåvgen i maj 1859. Något favoritstycke blef det, vid den ogynsamma tiden, icke hos oss, åtminstone ej hos den stora publiken, ty de gick endast sju gånger öfver ecenen. Pjesen var emellertid värd ett bättre öde, och den tanken har gifvit teaterdirektionen anledning att nu, efter tio års hvila, återupptaga den. Helt säkert kommer den nu att visa ett bättre resultat, att döma af det lifliga bifall, hvarmed den upptogs vid återuppståndelsen i onsdags aftoh å dramatiska teatern. Den fattige unge mannen har äfventyr, men man får derför icke tro att han är någon äfventyrare. Tvärtom, han är typen för en redlig och rättskaffens menniska. Han söker icke ens efter några iäfventyr; de komma alldeles af sig sjeltva, och derigenom får hela hans uppträdande denna prägel af osökta effekter som är så ovanlig i sensationspjeser. Fattig är han, och det med besked, ty när han först presenteras för åskådaren, lider han till och med af hungerns qval. Maxime Odiot, markis de Champcey, står plötsligt faderoch moderlös, totalt ruinerad, och med en syster att försörja. Det är en ställning som genast väcker. sympati hos åskådaren. Efter att ha offrat de sista tillgångarne att betala fadrens ) kreditorer, står han utan en fyrk i sin ficka, men med en strykande aptit. Till frakost har han druckit vatten, och han har icke utsigt att till middag få annat än samma klena soppa. Då tänker han på ordspråket den som sofver han äter, och han sluter sina ögon under en mystisk musik från orkestern. Men lyckan kommer under det han sofver: Portvakterskan är en godbjertad gumma, och hon dukar bordet framför slumraren, som, då han vaknar, till sist låter sin falska stolthet fara och håller till godo med anrättningen. Till desert kommer Laubåpin, utredningsmannen i