borgaren Cure, en af representanterna i 1793 års nationalförsamliog. Den tillstädesvarande poliskommissarien uppsteg och uppfordrade talaren att återtaga sin beskyllving mot kejsaren. Hvilken beskyllning? frågade åhörarne, Om plagieringen! ropade kommissarien. En skrattzaltva skallade i rummet. En tjufpojke utropade: Hvad är det, herr kommissarie? Ah, majestätsbrott, din tok! svarade en sarkastisk röst nära talarestolen. Gif honom då sex månader! utropade en annan. Talaren stod i begrepp att fortsätta, då kommissarien, piovröd af harm och ur stånd att förmå talaren att återtaga en så sårande anklagelse mot hans kejserlige herre, upplöste mötet. Åhörarne uppförde sig härefter, som franska auditorier olyckligtvis bruka göra — som en hop skolpojkar — och många lära ha blifvit häktade. Hamndelskrisen i Wien. I ett bref från Wien skrifves: Vi befinna oss midt i en finansiel kris. Skräcken på börsen fortfar. Fonderna ha fallit så mycket, att en katastrof synes oundviklig. Bataljfältet är betäckt med döda och sårade små spekularter; emellertid säges, att intet af de större husen ännu skakats. Olyckan har mera drabbat de personer, hvilka begagna sig af de sednaste hastiga och oerhörda fluktuationerna för att på en gång svinga sig upp till stora finanamän. För sent ha de fått erfara, att de tagit ett farligt och kanske dödligt steg. Så länge krisen drabbar endast dessa personer, är ingen mellankomst från regeringen eller bankens sida att vänta. Man hoppas, attsedan man väl blifvit qvitt dsmäfolkett, bland hvilket naturligtvis de första offren falla, det normala tillståndet skall återinträda. Man väntar också lättnad i penningemarknaden af de betydliga summor, hvilka måste bringas i omlopp genom den stundande inlösningen af kupongerna, hvilken endast får ske med silfver.