Dagens Nyheter – 24 september 1869, sida 1

litet framåt, emedan. det derigenom förlorar herraväldet på Östersjön och ej kan täfla om detsamma på Nordsjön; att våra bistorieskrifvare. skola . erfara nedslagenhet, då de måste erkänna att vårt folks spekulationslusta vändt sig från hafvet; att ett folk af det skaplynne som det svenska icke gerna kan åtnöja sig med en utveckling som blott går inåt 0. 8. v. Det är i afseende å utbytet af produkter samma förhållande med ett folk som med en enskild arbetare. När denne ej har annat att göra, bör han sjelf bära hem hvad han behöfver och föra bort hvad han skall försälja. Ty det vore naturligtvis en förlust för honom att i så fall betala en annan för att uträtta nämnde arbete. Men om han åter lyckas skaffa sig en sådan sysselsättning, hvarigenom han förtjenar mera än hvad nyssnämnde transporter kosta honom;:så är det ju för honom en påtaglig vinst att öfverlemna dessa göromål ät någon annan. Likaså kan det under vissa förhållanden vara fördelaktigt för en nation att sjelf besörja utrikes sjöfarten; men det är högst sannolikt att om en nation öfverlemnar densamma åt andra, så är det derför att den funnit utvägar att på ett mera vinstgifvande sätt använda sina kapitaler och sitt arbete. Och i så fall måste en dylik nation vara att lyckönska, emedan idkandet af sjöfart är ett hårdt, äfventyrligt och föga lönande yrke. Man brukar ofta framställa norrmännens företagsamhet till sjös såsom ett för oss efterföljansvärdt exempel. Men de äro i detta hänseende ingalunda att afundas. En nation, af hvilken en stor del ej kan föda gig i sitt land, utan är af nöden hänvisad till så otacksamma näringsfång som sjöfart och hafsfiske, är ungefär i samma beklagliga förhållande som t. ex. hos oss dalalmogen, af hvilken en del. måste. företaga vandringar utom: provinsen för att finna arbete och utkomst. Mener för. med. en utveckling som blott. går inåt folkets tilltagande 1 välstånd genom niäringarnes förkofran, så är en sådan utveckling den enda man förnuftigtvis bör önska, emedan just deri-: genom en nation kan komma till välstånd och lycka, dåcdeir deremotj; ju merd den sysselsätter sig med och blandar sig i andras angelägenheter, desto mera försvagas och aflägsnar sig från målet. Ett folk, som slagit sig in på den af förf. så ogillade banan; nemligen att hufvudsakligen. sysselsätta sig med sitt inre välstånd, skall säkerligen anse såsom dåraktigt allt ordande om dess pligt att uppträda som Herrar, Vare sig i Östersjön elier Nordsjön; eller om dess skaplynne. att oj kunna åtnöja sig med sin inre utveckling. Och-hvad-ett sådant folks historieskrifvarebeträffar, så är högst troligt att desse ej skola hafva mindre öppen blick än folket sjelf för hvad som utgör vilkoret för döss sanna trefnad och lycka. Mot slutet erkänner förf. visserligen att man hvarken genom lagstiftningsåtgärder eller tidningsartiklar. omedelbarligen skall förmå kapitalisterne att egna sig åt skeppsrederirörelsen; men han hoppas dock att genom sina artiklar kunna väcka en och :