Dagens Nyheter – 24 september 1869, sida 1

oo RE —Min afsigt sade hon, har aldrig varit att kränka dig, men väl atträdda Ester feån förvillelser, som kunde kosta henne en bitter ånger. Låt oss nu som vänner vaka öfver hennes framtida lycka. — Vänner vi, du och jag! sade Andreas och smålog sorgset. Det bli vi sldrig. Han bugade sig och gick hastigt ur rummet. Det föreföll Andreas, då han vandrade bort från Nanny, som om han hade beirädt en alldeles ny väg. — Skulle jag nödgas slita hjertat ur bröstet på mig, tänkte Andreas, så skall kon tvingas medgifva, att jag som en man uppfyllt min pligt och gjort mig värdig hennes aktning. Nanny qvarsatt vid fönstret och blickade ut på de kala klipporna och det djupblå hafvet, liksom hon sökt något, som hon ej kunde finna. — Älskar Han Henne ännu? frågade hon sig sjelf. Älskar han och kan han resonnera så, som han gjorde? Möjligt, men likväl otroligt. Har han förmått tillkämpa sig detta välde öfver sina känslor, eller ha hans känslor kallnat? Det senwe är sannolikast. Hvad är det då, som framkallat denna förändring? Nanny sprang upp, förde handen öfver pannan och mumlade: — Hvarför grubblar jag häröfrver? Var DE GIFTA, BERÄTTELSE af ZAMOR. 29.