Dagens Nyheter – 22 september 1869, sida 2

Utrikes-Nyheter. Charles Hugo har i fRappel under titeln: Frankrike3 fem barn offeutligzjort en arvikel, som börjar sålunda: Napoleon den stores arfvinge, Napoleon I11, var moralist, innan han blef kejsare. Napoleon II är fördenskull en af mina käraste författare, och om man skulle anse mig för en smickrare, å tillstår jag, att jag ofta ännu genomliser samtliga hans verk. Denne prosaist är min förtjusning, isynnerhet då han skrifver sådane fraser som följande: De, som doppa sina händer i blod, draga aldrig nytta af sin förbrytelse. Det ögonblick synes mig vara kommet, då detta vackra uttryck af fången på Ham bör återkallas i konvalescentens uti S:t Cloud minne. Charles Hugo anför sedan, huru Ludvig XVII; Napoleon II, grefven af Chambord och grefven af Paris genom det blod, som deras fäder eller förfäder utgjutit, blifvit hindrade att uppstiga på tronen. Han framställer för detta ändamål den 10 augusti 1792, attentatet den 13 Vendeminire och mordet på hertigen af Enghien, de tre julidagarne år 1830 och mördandet på Rue Transnonain år 1834, samt slutar så här: Den 2 december 1851 kastade republikens presidens öfverbord den konstitution, som han besvurit; den 4 december qvifde han det lagliga motståndet i dess blod. Från denna sorgedag har det andra kejsardömet framgått. Det har räckt längre än Ludvig Filip, längre än Bourbonerna af 1815, längre än Napoleon I och Ludvig XVI. Det är den längsta monarkiska tillvaro, som man sett efter Ludvig XV. Må vi vänta och hoppas. Sedan 76 år har den franska tronen hunnit till sin femte presumtive arfvinge. Af de fyraförsta äro två döda och två i landsflykt, och den, som sagt: De som doppa sina händer i blod, draga aldrig nytta af sin förbrytelse, är fader till den femte presumtive tronarfvingen. I Spanien lärer den unge hertigen af Genua, hvilkens kandidatur nu också understödjes af kung Victor Emanuel, ha vunnit temligen stora sympatier; dock kan man icka säga att hah bar bättre utsigter att bli vald än flere andra. tronkandidater. Tvärtom — deras antal ökas dagligen, som påyrka en förlängning af Serranos regentskap. Upproret på Cuba, som provisoriska regeringen till hvad pris som belst vill undertrycka, tillväxer oupphörligen, och mer än en insigtsfall politiker spår att spanjorerna förr eller 3sedsare skola nödgas afstå Antillernas perla åt Förenta Staterna. Frår Italien, hvars inre politik kulminerar i lösningen af romerska frågan, afbör man fortfarande politiska processer och mini:terkriser, då franska alliansen hårdt tynger på statskroppen. En katastrot i Frankrike skulle uti Florens hastigare än i sjelfva Paris medföra ett afgörande af mycket som står och vägert