Dagens Nyheter – 22 september 1869, sida 2

— Det har jag väl alltid gjort, inföll Ester i något skarp ton. Mig tycks likväl, att du är skyldig mig en förklaring öfver ditt besynnerliga uppförande på sednare tiden. Du har sårat mig, och en dylik handling blir svår att rättfärdiga. Andreas lekte med fransen på fåtöljkarmen. — Allå förklaringar önskar jag du ville bespara oss båda, sade han. Det gifsicke något smärtsammare än att behöfva erkänna att man handlat egoistiskt mot den qvinna, mot hvilken man bort vara högsint och ädelmodig. Man behöfver bli man för att förstå det förnedrande i en sjelfviskhet, sådan som min. — Och du har nu blifvit man? Esters röst darrade. — Jag tror mig vara det, och jag vill nu förvärfva mig din aktning, något som jag vet mig ha varit nära att bortslösa. — Min vänskap för dig, Ester, är så stor, att jag skulle känna mig bra olycklig, om du föraktade mig. Vänskap och aktning för Ester, som eftersträfvade att se sig älskad! Hon vände sig från honom utan att svara. Harm och sårad fåfänga kämpade inom henne. — Du såg väl min mor,innan du reste? frågade Andreas, då bon fortfor att tiga; hvad tycker du om din faster, sedan du blifvit bekant med henne? .