Hvarjehanda nyheter. oo Otur. En af Göteborgs nyvalda riksdagsmän, rektor Winkrans, har haft en besatt otur med att få sitt namn oriktigt återgifvet i tidningar, som omnimnt valet. Så kallas han iBorås tidning för rektor Winkras och i danska Dagstelegrafen för rektor Winhus. Men hvad vill allt detta säga mot en medlem af Mandalens Landboförening i Norge, som, enligt Bergensposten, på fullt allvar heter Stian Svinstad. Göteborgsqvieckhet. Vid operarepresentationen i måndags i Göteborg, under det att ett misslyckadt orkesterackompagnement till några recitativer pågick som hist, lutade sig en ung dam på första raden till sin granne och frågade sakta: Var det inte vid repetitionen till den här operan som orkestern lade ner sina instrumenter för att applådera? — Jo viset! — Det hade vart bättre att den behållit dem uppe och repeterat lite bilttre, anmirkte frågerskan. Joseph de Lambert, den falske srefven. Köpenhamnstidningen Dagens Nyheder berättar följande: I början af denna sommar kom en ung man från Sverige hit till staden och inlogerade sig i ett större hötel garni under det vilklingande namnet grefve Joseph de Lambert. Oaktadt hr de Lambert alldeles icke hade något imposant eller fördelagtikt yttre, lyckades det honom dock — tack vare en stor förmåga att prata och en hög grad af frickhet — att på otroligt kort tid göra bexantskap med några yngre medlemmar af aristokratien, ja, han Järer till och med ha låtit anmiila sig till inträde i den s. k. adeliga klubben. Den ena bekantzkapen förde den andra med sig; och grefve Joseph blef af någon af sina unga aristokratiska vänner presenterad för en äldre adlig dam, baronessan N. N., som tyckte mycket om honom och ofta bjöd honom hem till sig. Under dessa besök föll samtalet i förtroliga ögonblick helt naturligt på grefvens familjförhållanden, och det inträffade då lika naturligt att grefven anförtrodde sin väninna, att han, en ittling af furstliga huset Lichtenstein, till följd af politiska Umtriebe sett sig nödsakad lemna sin hemorti en sådan hast, att han glömt medtaga både papper, med hvilka han skulle legitimerasig och — tillräckligt med penningar att lefva af. Den gamla damen, som mindes ordspråket noblesse oblige, bad sin unga vin hålla till godo med hennes hjelp; men först efter långvarigt motstånd gick gretven in på hennes iidelmodiga förslag. Baronessans penningar kommo för öfrigt rätt vil till pass; ty på sednaste tiden hade grefven icke sett riktigt gentlemannalik ut. Men nuinträffade en förändring; och många kunna helt visst erinra sig den unge utlindningen från sommarsäsongen i Tivoli, huru han paraderade med rock, väst och byxor af blå sammet, rödrandig skjorta och högröd silkeshalsduk. Den gamla baronessan fistade sig emellertid alit mer och mer vid den unge mannen, och då hon, som eger en temligen betydlig förmögenhet, icke har några direkta arfvingar, beslöt hon att adoptera honom. In sådan rittshandling kräfde en smula juridiska insigter, och baronessan. som sjelf saknade sådana, men förut vid flera tillfällen haft nytta af en kommissaries vid detektiva polisen goda praktiska förstånd, sinde bud till denne och bad om hans råd. Kommissarien infann sig, hörde baronessans berättelse om den unge gretvan samt kom att 80 och tala med denne. Detta samtal skulle emellertid ha sorgliga följder. Den detektive hade straxt med den för denna kår egendomliga instinkt fattat misstankar om att det icke stod alldeles riitt till med grefven eller att denne, såsom ban uttryckte sig, var en förklidd Judas; och han anställde derför en vidtomfattande undersökning, som också slutligen ledde till det anade resultatet. Grefve Joseph de Lambert, ättlingen af 1Ietfurstliga huset Lichtenstein, bevisades vara en skollärareson från norra Seeland, som undergått afgångsexamen vid ett seminarium och fått klena betyg samt sedan flackat omkring i Sverige, till dess han nu uppträdde i de aristokratiska kretsarne här i staden. För ett par dagar sedan blef grefven under Köpenhamnspolisens uppsigt förd tillbaka till gin anspråkslösa födelsebygd. Sic gloria mundi!