Dagens Nyheter – 21 september 1869, sida 2

— Min bästa Nanny, inföll Erik, bror Carl har icke någon skuld till bruket, och du har följaktligen icke någon att betala; men hvad Esters resa till vestra kusten beträffar, eger min hustru att derom sjelf bestämma. Jag för min del tror, att den skulle göra henne godt. Jag hoppas, att vi få tala derom längre fram under ditt vistande här. Ester tyckte, att mannen aldrig förr varit så artig mot Nanny. Var det för att hon ärft en stor förmögenhet? Helt visst var detta orsaken. Hon erfor ett djupt förakt för denna hyllning åt guldet, och detta förbittrade den glädje hon erfor, då Nanny omfamnade henne. Halfva natten sutto Ester och Nanny uppe och språkade. Efter Andreas frågade Ester endast flyktigt och fick till svar att han mådde väl. Derefter började Ester en sorglig skildring af sitteget lif. Hvilka bördor af omtanka och ansträngningar hade icke Erik kastat på henne! Hon kände sig olyckligare än någonsin. Nanny åhörde henne tigande. Då Ester tystnade, gick icke ett enda ord af medlidande öfver Nannys läppar, utan hon sade med ett mildt leende: — Vi få lof att granska dina lidanden närmare, min lilla älskling. Jag fruktar att de höra till de inbillade. Du har likväl blifvit blek, sedan jag såg dig, och derför bör