Dagens Nyheter – 21 september 1869, sida 1

sjelfva, och det har säkerligen ej heller varit hr Dannfelts menint att med sitt intressanta anförande frambringa annan verkan än det intrycket, att det måste finnas någon allmänt gällande orsak till Jordbrukets förlägenhet. Hans anförande ger vid: handen att de tyska jordbrukarne icke uppfattat detta mer än delvis och att de äfven härutinnan stå på samma punkt som deras yrkesbröder i Sverige. De hafva tillskrifvit den allmänna förlägenheten: skatternas förökande, en olämplig tullagsstiftning och lånekapitalernas öfverflyttning från jorden till den mera rörliga industrien. Alldeles samma orsaker anföras här i Sverige. en här i Sverige är det egeatligen ett visst slag af skatter, som jordbrukaren klagar öfver och vill blifva befriad ifrån. Det är erondskatterna och indelningsverket. Det må villigt medgifras att det vore en stor vinst för jordbrukarne? om de kunde blifva fria från dem och för öfrigt från alla slags afgifter och utgifter till det allmänna, men för närvarande är det icke fråga om annat än huruvida det är genom de förenämnda två slagen af skatter som jordbruket kommit i en sämre ställning än förr. Och detta bestrides, ty desså skatter äro under loppet af 30—40 år icke i Sverigv ökade, utan tvärtom icke så litet minskade. Deremot hafva de i direkta skåtternas totalbelopp flerdubblats under samma tid: införseltullen och bränvinsbränningsafgiften. Dessa skatter tynga på jordbrukarnes klass lika mycket som på någon annan. Införselafgifterna på väfnader, kläder, budar, läder, kaffe, socker, kryddor m. m. föröka landtbrukarens lefnadskostnader. Det är då bra förunderligt att han klagar öfver en olämplig tullagstiftning i annan mening, än den att de nu bestämda tullafgifterna. äro. för höga, Hvad. angår att de-tilliutlåning lediga kapitaler numera dragas från -jordbruket och heldre placeras på annat håll, så tro vi det skola kun a bevisas att det påståndet icke är sannt, utan att af det svenska lånekapitalet lika mycket nu, dels af enskilda personer, dels af bankerna, är placeradt mot. säkerhet i jordegendom som förr. Men det tryter mera än förr utländska kapitaler, sådana som från 1835 till 1856 i massor indrogos i landet för jordbrukets räkbing genom hypoteksföreningarne och hvilka no åter årligen utströmma till. fordiiegsegarne. Man har lånat ansenligt under 20—30 år; nu betalar man; och det är kännbart. Grundorsaken, utom många bidragande anledningar; äfvenledes vaf..stor vigt, till den : långvariga och nästan öfver hela verlden utbredda ekonomiska förlägenheten, Hvari ej mindre de öfriga näringarne än jordbruket befinnä sig, är den: att jorden värit inne i en period af dåliga eller klena skördar — i de sju magra åren. Spanmålsprisen hafva länge stått på en alltför hög ståndpunkt och deraf följer alltid att allt slags produktion blir dyr. Af dyr produktion följer trög afsättning eller stillhet i: marknaden. Och stor bättring kan ej inträffa förtän jorden under några år burit sådåna skördar som, i år, ehuruväl menniskan sjelf kan i allt fall förbättra. sin ställning gea rar TT a a sne art BR 3 rt or NAR Aa Rae