Dagens Nyheter – 20 september 1869, sida 1

Ester hade hört fadern aflägsna sig och gaf nu åter fritt lopp åt sina tårar; med hufvudet gömdti soffkuddarsa, kramade hon brefvet mellan fingrarna. Hon frågade efter intet annat än sin sorg. — Huru kunde han skrifva så, huru kunde han? hviskade hon oupphörligt, till dess hon slutligen helt förskräckt flög upp vid ljudet af en klar och klangfull röst, som frågade: — Hvad har händt, som så kunnat bedröfva dig? Erik stod framför henne. Hans åsyn uppretåde Ester, ty hon tänkte, att om han älskat henne, hade hon aldrig brytt sigom Andreas och icke nu behöft gråta. — Huru har du kommit in i mina rum? Med hvad rätt intränger du i dem mot min vilja? frågade hon i stället för att svara. — Med min lagliga rätt, svarade Erik lugnt och bestämdt. Hvad är det för bref du håller i din hand? Hvad innehåller det, som så kunnat uppröra dig? Erik räckte ut handen efter papperet: -Jag önskar lära känna den der skrifvelsen, tillade han. Ester drog hastigt undan handen, slet brefvet i stycken och förklarade med mycken häftighet, att det vore förmätet af honom att begära läsa hennes bref: Erik blef derefter det föremål, hvarpå Ester lät all sin harm utbryta. Han var ju upphofvet till alla hennes lidanden. Det ena ordet DB GIFTA, BERÄTTELSE af ZAMOR, 25.