Dagens Nyheter – 18 september 1869, sida 1

Nanny böjde på hufvudet och ämnade passera förbi för att fortsätta promenaden; men Andreas tyckte3 icke ha märkt det afskedande som låg i denna rörelse, utan följde henne. — Jag har haft bref från min mor, hon ber helsa och förebrår mig att jag icke utbedt mig tillåtelse att få besöka er, fru Malmberg, sade Andreas. — Tant mår väl hoppas jag? Nanny framkastade denna fråga, liksom hon icke hört de sista orden. — Fullkomligt. En lång stund gingo de tigande vid hvarandras sida. Andreas hade godt tillfälle att, i likhet med Ludvig, beundra renheten af Nannys profil, ty hon vände icke en enda gång ansigtet mot honom, utan blickade rakt fram och syntes icke böjd att afbryta tystnaden, hvilken på det högsta plågade Andreas. Han kände, att han framstälde en löjlig figur, då han gick så der som en dumbe vid sidan af en ung qvinna. Men hvad skulle han säga? Något ämne för inledande af ett samtal faun han icke. — Våren tycks i år komma ganska tidigt, började han, alldeles ursinnig öfver att icke kunna hitta på något annat att tala om än väderleken. — Så tycks det, Svarade Nanny, och åter afslannade samtalet. DE GIFTA, BERÄTTELSE af ZAMOR. (24.