Dagens Nyheter – 16 september 1869, sida 3

Hvarjehanda nyheter. Ett uppenbart misstag. Videns.k stående middag i ett privat hus i Upsala hinde det, att docenten X., som för ett ögonblick lemnat sin plats vid ett mindre bord för att förse sin tallrick med en andra portion, vid återkomsten fann platsen upptagen af en major Z. Detta är min plats! yttrade docenten lakoniskt. Nej, svarade den andre, den tillhör mig, så mycket mera som jag för säkerhets skull vek af stolen, såsom man brukar göra på källare. Detta ir ingen källare, genmälde docenten och-tog den omtvistade platsen i besittning. Ett nytt slags ur. Urmakaren Syrstad i Levanger lirer nyligen förfirdigat ett ur af en egen konstruktion. Det består helt enkelt af en temligen stor, men för öfrigt vanlig urtafla af trä med tillhörande visare, men utan något synligt urverk, Visaren, som är fistad på ett stift i taflans. midt, kan man sitta i en hastigt svängande rörelse; när den åter stannar, utpekar den alltid rätta tiden, likasom den också succesivt följer dygnet, allteftersom detta skrider fram, och visar hvad klockan är. Den mekanism, som här frambringar samma resultat som ett kompliceradt och konstigt sammansatt ur, är gömd inuti sjelfva visaren, Huruledes det hela går för sig är uppfinnarens hemlighet. Göteborgsanekdot. Nå, kommer Les precieuses ridicules upp på repertoaren hos er? sporde häromdagen en teaterviän en af artisterna vid Göteborgs dramatiska scen. — Hvad ä de för en pjes, den har jag aldrig hört talas om? blandade sig en tredje i samtalet, en af dessa vetgiriga, som så gerna vilja vara med öfverallt. — Hvad heter den på svenska?, frågade han vidare, då intet svar följde på hans första fråga. — De dyrbara sladderväskorna, svarade torrt en af de samtalande, och den vetgirige aflägsnade sig, föga nöjd med den fria öfversättningen. Charles Dickens har, enligt Gaulois, varit niära att undergå samma öde, som djurtämjaren Lucas, om hvars strid med lejon och sedermera timade död vi nyligen berättade. Han gaf för några dagar sedan på sitt landtställe vid Gads-Hill en frukost för flera af sina vänner; då man reste sig från bordet, gick en björnförevisare just förbi huset med sina två björnar. En af gästerna, som var mycket lifvad af författarens splendida dricksvaror, retade de två djuren till mycket nöje för den tillströmmande bybefolkningen och likaså för Dickens och hans muntra gäster, men deremot till stor förtret för björnförevisaren, som för att skrämma den unge mannen aftog det ena djurets munkorg. Den unge mannen fortsatte emellertid sin lek, men då Dickens af den från sin munkorg befriade björnens brummande märkte, att vännen gick för långt, sprang han fram till honom i det ögonblick, då björnen hotande höjde sin tass och öppnade sitt gap för att protestera mot gin improviserade förevisares farser. Björnens klo sårade Dickens, och den verklige förevisaren, som såg att det var hög tid, försåg hastigt åter djuret med munkorg. a Grefve N., löjtnant vid det 4:de österrikiska husar-regementet, gjorde för några dagar sedan en i sportens annaler sällsynt ridt. Grefven slog nemligen vad med flera at sina kamrater, att han skulle rida från Schlan till Prags stadsmur, en väg af 5 tyska mil, på osadlad och obetslad häst inom en timma och 30 minuter. Grefven red en häst ur sitt eget stuteri. Oaktadt den djerfve ryttaren ej kunde styra sin häst med någonting annat än handytorna, lyckades det honom att komma förbi och emellan alla de många åkdon, som mötte på landsvägen. Till hela ridten åtgingo en timma och 24 minuter.