Dagens Nyheter – 16 september 1869, sida 1

I0d Hvad var i denna stund alla verldens löften för Andreas? Alldeles ingenting. För honoa fanns endast vissheten att vara älskad af henne, som han tillbedt sedan ynglingaåren. S . Andreas fattades af svindel. Han läste och läste om igen detta för hans lif så betydelsefulla bref och satte sig sedan att besvara det. Andreas hade redan skrifvit tre sidor och börjat med den fjerde, då någon knackade på hängs dörr, och han nödgades lägga undan den glödande episteln för att ropa: — Stig ia. Ea man i bredskyggig hatt inträdde. — Farbror Gunnar! utropade Andreas. Minnet af Esters bröllopsafton stod genast för hans själ. Gubben Gunnar hade då hindrat honom att kasta sig under vagnen, som bortförde de nygifta. Det låg så mycket i detta minne, att blödet rusade honom åt hufvudet, då han i detsamma erinrade sig löftet till Nanny. — God qväll, kära gosse, sade Gunnar och kastade en spejande blick omkring rummet, jag är punktlig nu som alltid och infinner mig i år, såsom hvarje år, för att betala ut pengarne åt dig. För hvarje gång, jag varit här, har jag erfarit, att du gått framåt på lärdomens väg, och äfven nu har jag förnummit, att du icke sölat på vägen till målet — doktorshatten. Detta gläder DE GIFTA, BERÄTTELSE af ZAMOR. BT.