Dagens Nyheter – 16 september 1869, sida 1

ordentlig karl och icke en sudder. Se så, viljen I hafva mig med, så framåt marsch! sjöng Andreas och gick i spetsen för de upprymdå kamraterna, hvilka na uppstämde Hemmarschen ur Wennerbergs Gluntar. De sjöngo bra, ty de voro icke så druckna, att det inverkade på sången. Rydgren gick arm i ferm med Andreas, till dess de stannade utanför ett hus vid en af Ågatorna. Andreas kände till detta hus. Hon hade varit der under dagens lopp. Der boåde, jemte öfverstinnan, Nannys tant, fru D., moder till tvenne vackra döttrar, som allmänt kallades studentflammorna. För hvem de sjöngo, bekymrade Andreas föga; isynnerhet som det icke föll honom in, att han var med om en serenad för den qviana, han var så djupt förbittrad på. Serenaden började. Det var mörkt i fru D:s våning och äfven i öfverstinnans, men när första sången var slut, tändes ljus i tvenoe af den sednares fönster. När serenaden var slutad, frågade en af studenteria: Har Rydgren sagt åt flickoraa D., att det icke var för dem vi sjöngo, eftersom de hade vett att icke taga serenaden åt sig? — Visst det, svarade Rydgren, eljst hade de eklärerat hela våningen; de tro att ulla