Dagens Nyheter – 15 september 1869, sida 2

— Hvad skulle kunna afhålla mig? Ni vågrar ju attlyda samvetets bud. Undseende med er kan jag icke ha, och undseendet med er mor måste vika. Bättre att hon gråter öfver sin sons fel, än att hon en dag behöfver blygas öfver den förnedring, han dragit öfver Ester. Er mor skall ställa sig mellan er och sin brorsdotter och afböja att flera sådana bref som detta blifva skrifna. Nå, är ni verkligen en så stor egoist, att ni icke uppoffrar en brottslig kärlek för att visa er värdig den mor, som försakat så mycket för er? i Nanny såg på honom. Hon kände att hon skulle segra, men hon såg att segern skulle kosta Andreas en hård strid och att han icke genast förmådde uttala det afgörande ordet. Nanny tillade derför efter ett kort uppehåll med förunderligt mild röst: Faller det sig så svårt att bringa den ni älskar ett högsint offer? Jag trodde, att kärleken förädlade och tillintetgjorde sjelfviskheten, så att de egna önskningarna måste vika, då de voro olycksbringande för den älskade. Andreas såg upp. Hvad hon i denna stund var sublimt vacker; hon, som så obarmhertigt ville rycka från honom hans enda sällhet! — Ni har besegrat mig, sade han efter en kort paus. Jag skall troligen aldrig för