Hvarjehanda nyheter. Han blef bara på nytt. En student, som en längre tid haft särdeles god tur att undkomma en enträgen fordringsegares förföljelser, stod en vacker vinterdag och åsåg, jemte många andra, huru skolungdomen roade sig med att åka bana längs utmed Carolina-Redivivabacken. Härigenom helt naturligt återförd till minnet af sin egen sorglösa barndomstid, förgat han den närvarande kritiska ställningen och den vaksamhet, som hittills gjort honom så goda tjenster. Då väckte: han plötsligt ur sitt känslosvärmeri af en alltför välkänd stämma — en slottskanslibetjents — som sade: Nå, äntligen har jag då träffat herrn! Men studenten, som såg icke allenast sin akademiska utan äfven sin borgerliga frihet hotad, fann sig ögonblickligen, och under utropet: Ack, min vän, jag tror jag blifvit barn på nytt! tog han en väldig ansats och försvann 1 ilande fart på isbanan undan den förbluffade exekutionsbetjentens ögon. Göteborgs-vitz. En morgon sitter å ett af stadens kafeer en af dessa lyckliga dödlige, som i ordets egentliga bemärkelse skära guld med tälgknifvar, chefen för en af våra förnämsta orfeövrieroch bijouterie-atelierer. In bekant inträder. Se, god morgon, min bror! —God morgon, är du så tidigt uppe om morgnarno? —Så tidigt? Jag stiger upp hvarenda morgon klockan half sex! — A de möjligt? Ack ja de ä sannt: morgonstund har gull i mun!, vitzar den bekante och ropar på en kopp kaffe med småbröd. (G.-P.) Då Anders I. satt i rektorsklassen i Skara, hände det sig, att ett fönster en afton blef inslaget hos läroverkets rektor. Man misstänkte Anders R. att hafva begått detder fula sprattet. Kallad inför kollegium och tillfrågad, om han med stenkastning slagit ut fönsterrutan, nekade han dertill. En af kollegiiledamöterna, sedermera kontrakteprosten C., tog då den förmente brottslingen med sig i enskildt rum för att pressa sanningen ur honom, och följande samtal nppstod mellan dem, oTror du, min kära Anders, på någon Gud? Det gör jag visst. Tror du vidare, att han ser allting ? oo oDet tror jag ock. Nå, tror du, att Gud såg, när du slog in rutan för rektorn ? Nej, det tror jag icke. Men, hur förklara detta, då du nyss trodde på Guds allseende öga? Då jag icke slog in rutan, kunde Gud naturligtvis icke se det, svarade vår qvartan med värdighet. Prostfar I klämma. Följande tragikomiska uppträde egde nyligen rum i en stor stad. En vilfödd prostfar jemte sin familj, antagligen hustru och trenne unga döttrar, af hvilka den ena blifvit placerad på kuskbocken, sågs instufvad i en gammal fyrhjulig kalesch, förspänd med två hästar, styra kosan åt tullen till. Plötsligen halkar den ena hästen och störtar i gatan samt är nära att qväfvas, ingnärjd i remtygen. Itt ångestskri höres från de qvinliga medlemmarne af familjen och prostfar sjelf tycktes förlorat koncepterna. Några närstående stadsbud skyndar fram, och efter en fjerdedels timmas ansträngningar lyckas de befria hästen från dess fängsel utan att skada seltygen. Uuder tiden lade sig familjens förskräckelse så småningom, oeh prosten for med handen till bröstfickan liksom för att taga fram någonting. Allt var i det närmaste klart, drängen tog plats på kuskbocken, och stadsbuden nirmade sig blyg: samt till vagnsdörren, öfver hvilken prosten höll sin slutna hand, antagligen innehållande ersättning för deras hafda besvär. I detsamma öppnades handen och utsträcktes välsignande öfver de förbluffade stadsbuden med ett hjertligt: tack, go vänner, ska ni ha för bjelpen! Derpå en klatsch med piskan, och snart försvann vagnen med dess innehåll ur sigte. En demonstration. På en af Roms teatrar uppfördes för kort tid sedan en fars, hvari följande scen förekommer: En läkare tager ur en tand på en patient. — Huru mycket kostar detta? frågar den gednare. — Tre napoleondorer, lyder svaret. — Denna tredje Napoleon generar mig, yttrar härefter patienten. Vid dessa ord utbröt bland publiken en storm af bifall, Saken föranledde undersökning; och säkerligen skulle skådespelaren ha blifvit straffad, såvida han ej kunnat visa att han intet annat sagt än hvad hans rollinnehöll. En loppdressör gör nu för tiden mycket uppseende i London. Han berättar, att de små djuren dresseras genom att inneslutas i pappersaskar, så inrättade, att de vicka vid den minsta rörelse. På detta sätt lära sig djuren gå försigtigt. Dressören fodrar sina djur genom att hvarje qväll låta dem beta på sin hand omkring tjugo minuter, dervid da tjudras i rader om 9 djur i hvarje. Han försäkrar, att en loppa, som behandlas väl, kan lefva i nio månader, under andra omständigheter endast i eller 5. De franska och engelska lopporna äro efter hans åsigt icke så skickliga till att draga vagnar, göra traperkonster och dylikt, hvaremot de tyska derutinnan taga priset.