och draga nytta af dess förträf.ighet, så dröjer det ännu en ofantlig tid innan vederbörande komma att tänka på att anväsda dem till ändamål der de kunna vara till allmän nyttigt gagn. Om fråga derom väckes, så ruskar man väl på sig litet yrvaket och kar till och med säga: jaha, det är riktigt, men så förfaller man i sin lethargi iger, och det är som om man aldrig talat om saken. Vi göra dessa reflexioner vid tanken på det sätt, på hvilket bufvudstadens nattvakter kontrolleras. Vid bryggerier, fabriker, m. fl. enskilta inrättningar, der natibevakuing erfordraz, nyttjar man för kontroliens skuil redan sedan länge de s. k. vakturen, hvilka under de år dö redan bogagnaati vi:ut sig vara både fullt ändamålsenliga och påliuiza. Det har ej lyckats nattvakiea att på rågot sätt besticka sin omutlige kontrollsut, hvilken alltid påföljande morgon brutalt nog omsqvalirat när en eller annan qvart biifrit bort-ofd. Ett förslag att begagna dessa i kyrktornen i stället för den störande och obehagliga tutninger, väcktes redan för ett par år sedan, då några reformälskande personer tutade i tidningarne om den saker, man ännu tala lornväktarae lika oförskräckt; de hafva troligtvis öfverröstat de förre, och saken nästan förföll alldeles. Hvad kan då skälet vara att denna önskvärda förändring ej vidtages nu, sedan det nya sättet visst sig vara follkomligt äiianåisenligt? Jo, skälet deril är ej något annat än denna rietet för det föråldrade, deona aivoghet mot allt nytt, hvilken alitid vidlådt den verkställande makten härstädeeg, vårt land och våra institationer till så mycken skada. Det pgifvss till och med folk com påstår att det ligger någonrtirg poetiskt i tutandet, och att den lilla medeltidsflägt som dötsamma förlänar vår materialistiskt för-offade vid cj länder till någon skada. Vi veta ej om detta sätt att kontrollera. vakvwamheton har något estetiskt uti sig, som berättigar luren til en plats icom pocsiens område; från musikens är dea då längesedan förvisad. DÅ vore snarare at förorda det sätt com begågnas i Jacob, der tutningen er:ä:te: af ett slags oartikulerad sång. So säga att en mi person com bodde i närheten af denna kyrka var bosvärad af tutuiugen och gaf en donation till kyrkan för att slippa detta oväsen om nätterna. Ea saga, som tornväktarne derstäde3 veta att berätta, förmäler att kyrkråt) hyser så djup aversion för tutrirg, att detsamma en gång uttryckligen förklarat det en olycka skulle bända den tornväktare som understod sig att tuta i tornet. Vare dermed huru om helst, kyrkråt utveeklads emsllertil en smak com är mycket hedraude för ett väsen af de:s natur, och vi tro bestämdt, att om vakturen på den tiien varit uppfuana, det skuolio hafva uttryckligen arbefallt begagnandet af desss, en sak hvilken vi gexom nedskrifvandet af detta ej tro os på långt när hafva lyckats uti; vi hafva bloit för bättre minnes skull velat friska app frågan litet, i händelse någon person, begåfvad med ioflytande i denna sak, skulle känna sig uppmanad att verka något för denna. likaså tidssom ändamålsenliga reform. Tage. ) Ej kyrkrådet.