Dagens Nyheter – 13 september 1869, sida 2

skaper, känner jag knappast, men jag vet att den gifvit mig stört behof af att älska och en innerlig åtrå att blifva älskad. Du har hört historien om min kusin Åndreas mångåriga böjelse för mig. När den först upplammade, var jag ett barn, och.sedan upptog Erik, långt innan han friade, alla mina tankar. Andreas tänkte jag icke oftare på, än då han plågade mig med sin kärlek, och den var mig verkligt motbjudande. Jag sade honom tusen gånger, att jag aldrig skulle älska någon annan än Erik, och då påstod han, att jag slösade min beundran på en ovärdig. Åt detta log jag. Den fattige Andreas syntes mig bra djerf, som vågade hoppas att jag skulle kunna älska honom. På vårt hemkomstöl hade Andreas. och jag ett kort samtal. Jag var bedröfvad, han svor då, att ingen på jorden älskade mig så, som han. Gäckad i min första kärlek, innebar denna försäkran en ljuf tröst och blef min räddning undan förtvilan. — Jag tänkte sedan ofta på honom, och slutligen, då hans mor var sjuk, skref jag till honom. När du upptäckte vår brefvexling, håde den räckt länge. ; Jag glömde mitt olyckliga äktenskap, och jag var till och med lycklig, medan jag läste hans bref. De utgjorde all min glädje. Du aftvang mig löftet att icke mera skrifva.