Dagens Nyheter – 13 september 1869, sida 1

aldrig. återfinner den frid och sällhet, hon djöt före sitt giftermål. Tro ickö heller ätt ihin uppriktighet flot Erik gjört honom olycklig! Nej, nan tycks våra nöjdare och belåtnare, sedan hanicke ber Höfver: spela öm och uppmärksam äkta mån. Vi gå nu hvar och er sin väg, mötas vid måltiderna och äro då artiga, vexla några likgiltiga ord, och dermed slut; Erik är alltid vid godt lynne? och blir väl ändu gladare, när paktumtt är upphäftlt. Haän får då desså pengar, att röra sig med och ordna brukets aifärer, som; enligt hvad jag Hört, ganska väl behöfva (dehna undsättning. Var icke ledsen för Eriks skölj och icke Keller öfver brefvexlingen. med Andreas, Den förre är lyckligast, ja mindfe han! beHöfver fänkä på mig; det sedwares hela lycka innefattas i mina-bref: Andreds behöfver min uppmuntran, jag behöfver hans tillgifvenhet; vi ärd oumbärliga för hvårandra. SKrif ofördröjligen. i Jag brinner af längtan att få tt vätförligare bref från dig, än det, du sände mig från Köpenhamn, der du träffat iv 8 ster. Jag adresserar detta till Stockhe Såsom du bad mig. A Aten e Koit ihåg, att jag mes Ag dess jag får några rader frå Din göt