--Jag önskar att vi umgås med hvarandra så, som vi nu gjort de år vi varit gifta, blef mitt svar. Utan att tillägga något, aflägsnade han sig. Nöjd var jag icke, lvarken med mig sjelf eller Erik, men jag kunde icke ljuga och skrymta såsom han kan. Vet du, käraste Nanny, att jag qvarsatt länge och grubblade. För mig var det omöjligt att se min ställning såsom Eriks hustru i samma dagar, som du framstält den. Att det är en pligt att visa en man, den jag misstrodde, uppmärksamhet, lär jag mig aldrig förstå. Om jag det gjorde, lånade jag mig till samma falskhet, han begått mot mig. Finns det verkligen någon skyldighet, som ålägger oss att hyckla? Jag tror det icke. Mig förefaller det till och med omoraliskt, att Erik och jag inför verlden spela rolerna af makar, då vi inför Gud och oss sjelfva icke äro det. Jag skall aldrig tro på honom, utan i hvarje ord, hvarje min se förställning. Då han varit vänlig, misstänker jag alltid, att under hans vänlighet legat någon dold önskan att komma åt det paktum, pappa i sin försigtighet upprättat. Dylika misstankar förbittra mitt sinne. Då Erik hade aflägsnat sig, lugnade jag mig med den tanken, att hans bedröfvelse