egentligen härflöt af att ha misslyckats i detta försök, Nanny, det är snart två år sedan jag gifte mig. Jag var endast aderton år då och ett omisstänksamt barn, i saknad af all erfarenhet. Nu förefaller jag mig sjelf som en gammal qvinna, hvilken förlorat sina illusioner och sin tro på menniskorna. Misstänksamheten är nu lika stor, som min lättrogenhet då var. Omöjligt blir att någonsin sätta tro till hvad min man säger. För att icke tvinga honom till hyckleri, ämnar jag söka få paktum upphäfdt. Hrad bekymrar jag mig om dessa pengar, hvad bryr jag mig om detta lumpna guld, som vållat min olycka. Må han få det och njuta frukterna af sitt svek; gerna för mig, men må han bespara mig plågan af sin falska ömhet. I morgon far jag till staden, talar vid borgmästaren och min far, att de upphäfva paktumet, och sedan får han taga mitt guld och vara lycklig af dess egande. Hvarför öfvergaf du mig, Nanny? Jag har nu ingen att sluta mig till, då hjertat har behof af tillgifvenhet; nu finns ingen, som gör detta afskyvärda Lybo drägligt. Erik har bjudit hit fiera af mina flickbekanta; men de tråka ut mig, och jag har undanbedt mig dessa hemsökelser. Ensamheten älskar jag, den är min enda lycka. Tant Juliana ochHilma G., tantis brors