Dagens Nyheter – 11 september 1869, sida 1

tid, då Han hycklade känslor, främmande för hans hjerta. Älskade Nanny, se icke bedröfvad ut, då du läser detta bref; kom ihog, att lirik frågade och att jag måste svara. Detta svar gafs med det största lugn. Tanken på dig tillbakahöll alla bittra ord. — Jag uttalade en sanning, det var allt. Han stod en lång stund tyst. Slutligen sade han, utan att se på mig: --Det finns således icke någon utväg för mig att förändra vår onaturliga ställnieg till hvarandra. Jag har likväl närt hoppet, att du skulle kunna tillgifva mig den brist på kärlek, som fanrns i mitt bröst, då vi gifte oss, och att du skulle låta min tillgifvenhet under skydd af din ömhet utveckla sig till hvad den icke från början var. Detta hopp kan således icke förverkligas? --Nej, aldrig, genmälte jag. Nu såg han på mig. Käraste Nanny, det gjorde mig ondt om honom, så sorgsen var hans blick, men denna rörelse af medlidande blef öfvergående, och jag vände mig bort, vid erinringen om, huru detta ansigte hade ljugit, huru dessa ögon hade bedårat mig, och jag tänkte: --Han spelar endast en rol. --Ester vill icke försöka öfvervinna sin ovilja? frågade han.