Dagens Nyheter – 10 september 1869, sida 1

— 133 — — Dröj ett enda ögonblick, bad Ludvig. — Hvad vill du säga mig? — k det afgjordt mellan dig och Roman? — Ja. — Du blir . . . Ludvig böjde sig ned för att upptaga trådrullen, som han tappat. — Icke hans fru, Svarade Nänny lugnt. Blodet rusade åt hufvudet på Ludvig, troligen derför, att han böjde sig ned. Han hade möda att få fatt i rullen, och då han äntligen lyckats få reda på den och reste sig upp, hade Nanny lemnat rummet. Några dagar derefter anlände med posten bref till Ester och Nanny. Familjen var samlad i salongen. Ester rodnade, då hon mottog sitt, och stoppade det ouppbrutet i fickan, något som icke undföll Nanny, hvilken bröt och läste sitt. --Här är bref från min tant, öfverstinnan Gyllenspets, som efter sin långvariga sjukdom blifvit blind och lam, sade Nanny. Hon har låtit tillskrifva mig och fråga, om jag icke vill komma och vårda henne nu, sedan hon blifvit så olycklig. --Och du, hvad svar ämnar du gifva? sporde Ester. --Här kan väl icke mer än ett svar gifvas: att jag Vill komma, genmälte Nanny. Så fort jag träffat min syster, reser jag till den stackars blinda. . Hon upptog mig, då