Dagens Nyheter – 6 september 1869, sida 2

kiga predikan! Å nej, det kan icke hända, förklarade Ester. — Jag skulle ha lust att fara dit. — Ester teg. — Gör du mig sällskap? frågade Nanny. — Hvart du far, dit far också jag, svarade Ester. Då de inträdde i förstugan, höll Romans vagn utanför ingången åt gården, så att han och de möttes i förstugan, men han var icke ensam. Erik åtföljde honom. Efter en frånvaro af några veckor återkom den unge brukspatronen. Vid hans åsyn förvandlades de båda qvinnornas ansigtsuttryck. Esters blef misslynt och kallt. Nannys erhöll en varmare färg, och ett svagt leende syntes på hennes läppar, då hon helsade. Detta leende var det första, sedan Olga gick bort. Ester såg det, och en obehaglig känsla rörde sig inom henne... Sjelf helsade hon på mannen, som om han endast varit borta några timmar, och hennes ovilja stegrades vid tanken på att hans åsyn framkallat det första leendet på Nannys läppar, något som hon med all sin ömhet icke lyckats göra. Erik kysste Ester helt flyktigt på pannan och fattade derefcer Nannys hand, sägande med uttryck af innerlig hjertlighet.