Dagens Nyheter – 4 september 1869, sida 2

mig för att älska dig. Jag sjelf håller dig ju mera Kär, än jag hållit någon, och jag blefve då så ensam och utan någon att älskå, att det då vore bäst för mig attlägga mig ned och dö. Ester gömde ånyo ansigtet i händerna. Hon grät, men icke häftigt och våldsamt, som hon brukade gråta, utan stilla och bittert. Nanny stod tyst och betraktade henne. Slutligen yttrade hon, liksom till fortsättning på sin egen tankegång: — Du håller mycket af mig och mycket af din far, och din tillgifvenbet gör dig fallen för svartsjuka. Ester, håller du då icke alls af din man? — Det frågar du? Ester sprang upp. Hälla af min man, som bedragit mig! Nej aldrig! Det ges stunder, då... — Tyst; tala icke ut de exalterade orden. Der komma din far och man. Nanny förde handen öfver Esters tillrafsade hår och tillade med sänkt röst: romanläsningen jagar upp din inbillning och förvillar ditt förstånd, och du anser dig sjelf vara mera förbittrad på den, du en gång älskat, än du verkligen är. — Att jag älskat honom har jag glömt och vill ej minnas det, men hvad gagnar att spilla ord på detta ämne. Jag vill veta, om pappa har friat till dig. Säg mig det, innan jag går honom till mötes. — Du, Ester, fordrar allt af lyckan, men