Dagens Nyheter – 1 september 1869, sida 1

plats vid kaffebordet och nu berättade de om fru Bergs sjukdom, försoningen mellan henne och brodern, om Nannys outtröttlighet att sköta den sjuka och om Romans förmenta kärlek till Nanny. — Det förstås, utlät sig Juliana med skärpa i rösten, att Carolina icke alls varit lifsfarligt sjuk, utan att doktorn gjort gemensam sak med henne och Gunnar Bengtson för att få Roman till en försoning. Ni ska veta, att när den väl var öfverstökad, tillfrisknade Carolina, och sedan så hjelpte hon enkan att fånga gubben. Nog har Roman den här gången blifvit riktigt lurad, och det skall jag säga honom, bara vi träffas. — Ni äro ju ovänner? utlät sig en af fruarna och smuttade på kaffet. --Visserligen, men det hindrar icke att jag går till honom och talar ut ett sanningens ord. Jag är, gudilof, icke fattig och beroende jag, och behöfver icke krusa för honom, såsom syster hans. År han så oförståndig att vara ond öfrer attjag gaf Ester brefvet, han hade glömt framme, så hindrar det icke mig att ändå göra min pligt mot honom, då han råkat ia i ett spindelnät af intriger. --Brefvet, — om hvilket bref talar du? frågade prostinnan, och hennes tunga dallrade oroligt mellan de två väktarne. --Har jag icke berättat den händelsen för dig? Och ändå är det längesedan den